Dags för lite mer tankar om whisky. Det är svårt att inte bli lite irriterad nuförtiden när stora företag släpper sina limiterade utgåvor. Ardbeg verkar till exempel ha som strategi att mjölka ur sina fans så mycket som det går detta år, med “begränsade” utgåvor som sticker iväg fruktansvärt mycket i pris. För samlaren så kommer det kosta en njure eller två att pröjsa alla flarror om man vill ha ett ex av allt (eller två).
Men sen har vi Diageo. Ett företag med gigantiska destillerier som massproducerar whisky året runt, och en gång per år släpper dom en omgång med “Special Releases”. Men vad är egentligen så special med dessa utgåvor? Jag tror det är de hutlösa prislapparna.
Vilka är dom speciella whiskisarna i årets upplaga? Låt oss se.
Roseisle 12:
Den första officiella buteljeringen (rätta mig om jag har fel) från detta destilleri. Den har legat på first fill ex-bourbon fat / refill fat och buteljerats på 56.5%. Den har inte ens fått någon fancy finish, bara en fatstark första utgåva. Från ett destilleri som pumpar ut 10 miljoner liter sprit om året. Prislapp: 1 499:-. Sverige får säkerligen 500 flaskor till bolaget. Denna flaska var jag till en början nyfiken på, men när jag såg priset blev jag otroligt bitter.
Talisker NAS (inte med på bilden):
Jag älskar Talisker. Och denna gör ont i hjärtat att Diageo väljer att bullshitta med att göra deras special release till en NAS och sätta en prislapp på 1 499:- på flaskan. Hög procent dock, 59.7% och den har fått flertalet finishar. Lyxigt va, inte bara en utan tre! Förra årets Talisker finns fortfarande tillgänglig för 1 283:-, med en 11-årig ålders bestämmelse. Försöker Diageo att Mortlachifiera Talisker?
Oban 11:
Det minsta av special releases destillerierna. 670 000 liter sprit rinner ut ur kopparpannorna per år. Denna är buteljerad på 58% och har fått en finish på rom-fat. 1 699:-. Har inte så mycket att säga om denna buteljering, mer än att 2018 special release finns tillgänglig på bolaget för 5 499:-, vilket måste göra denna flaska till ett kap, right?
Clynelish 10:
“The Jazz Crescendo” som den så smaklöst har döpts. Finns det något som säger jazz mer än en skotte lagrad på ex-bourbon fat i 10 år? Säckpipa var tydligen inte hett nog, “The Bagpipe Crescendo”… Well, denna är buteljerad på 57.5% och kostar 1 999:-. Förra årets release var 12 år gammal, buteljerad på 58.5% och kostade 1 999:-. Följ länken så kanske du kan få tag i en flaska om du är intresserad…
Lagavulin 12:
Ännu ett destilleri jag håller kärt. Men priserna överlag på Lagga har skjutit i höjden, deras Distillers Edition har fått en prislapp på 1 199:-. 2022 kostade den 899:-. Denna 12 åring kommer kosta dig 1 899:-, men som tur är kommer du kunna köpa en 20cl flarra för ynka 599:-….Förresten, den har fått en finish i tequila fat! Ooooooh….
The Singleton of Glendullan 14:
Champange finish. 55%. 3,7 miljoner liter sprit om året. 1 599 spänn flarran. Förra året var den 15 år gammal och kostade 200 spänn mindre. 2021 var den 19 år gammal och kostade 100 kr mer. Kunde inte bry mig mindre om denna release.
Glenkinchie 27:
Den äldsta wirren och den dyraste. 4 199 spänn. För det priset kan du få nästan 10 st Glenkinchie 12. Hujedamig…
Mortlach NAS:
Den sista av line-upen och kanske “the worst of the bunch”. Ännu en NAS Mortlach, i år hundra kronor dyrare än förra årets version. Med en hutlöst ful låda och etikett. Men jag antar att Diageo försöker vinna mer mark bland alla whiskydrickande samuraier ute i världen…
Jag avslutar med att ställa två frågor;
1. Tycker du som läser att detta är rimligt prissatta och speciella whiskies?
2. Hur många flaskor skulle du säga man kan släppa och fortfarande kalla det “special”? Eller “rare”?
Whiskytippset 