Port Ellen 1981 42 Yo, Gordon & MacPhail The Recollection Series #2

1981. Iron Maiden släpper sitt andra studioalbum “Killers”, som även var det sista med Paul Di’anno på sång. Nintendo lanserar det klassiska arkadspelet Donkey Kong, det första spelet med Mario i huvudrollen. Ronald Reagan tillträder som USA’s 40:e president, och utsätts även för ett mordattentat som misslyckas. TV-serien Dallas har premiär på SVT och min äldste bror fyller 1 år. Jag var inte ens påtänkt.

Hur ska man ens tackla en sån här whisky? Bara att hålla ett litet sample med några droppar vätska i gör ju så att nerverna skälver. 42 år är 6 år längre än jag funnits på jorden, vilket gör det minst sagt en smula bisarrt att förhålla sig till. Och ta sedan i beaktning att en flarra kostar ungefär 1 tredjedel av vad jag tjänar på ett år…

Vad har vi då i glaset? Jo här har vi en Port Ellen som lades på fat 28 januari 1981 på en Refill Sherry Butt med numret 290. Detta fat dammades av 6 februari 2023, 42 år senare. 181 flaskor blev totalen, endast en kommer till landet lagom 11/4 kl. 10:00. Fatstyrkan ligger på 52.5%, självklart utan kylfiltrering eller tillsatta färgämnen. Håll mig i handen, nu kör vi!

Cola, toffee, honung och marsipan på nosen, tillsammans med en hint av barbeque rök. Redan här märks det att denna whisky är utöver det vanliga. Det liksom finns lager av dessa dofter. Colan är som seg sirap, som man har kokat ned Coca Cola till en trögflytande lag. Toffeen är liksom salt och så där härligt mjuk och honungen påminner om Werther’s Original. Röken kommer från någon väldigt go hickory-marinerad köttbit. Och så lite grillbränd ananas bredvid. Men här finns även russin, fikon och dadlar. Krämig vanilj och lite saltstänkt tång. Herre jävlar vilken nos…

Söt-syrlig i smaken. Askig rök blandat med läder. En underbart fräsch mintig not, nästan åt mentol hållet. Tigerbalsam, fast mjukt len om det går att förstå? Eller såndär Vicks salva? Lakrits med hallonsmak och en mild pepprighet. Ananas och banan. Valnötter. Choklad med hasselnöts nougat. Lite citron också. Marshmallows. Finishen är åt det torrare hållet, tror mig nog finna lite svarta vinbär där också… Sanslöst bra.

Efter en stunds övervägande så drog jag av plåstret, måste prova med lite vatten. Bara en droppe! Mycket mjölkchoklad på doften, praliner. Den ljuvligaste, fluffigaste, fylligaste vanilj noten jag någonsin stött på. Chokladmuffins och äppelkaka med kanel på.

Mer volym, exploderar i smaker! Allt från förut, bara en uppväxling! Lite syrligare bär har tillkommit. Hallon, röda vinbär och krusbär. Längre finish, fruktig och inte lika torr. Mer askig rök också, liksom sammanflätas med övriga smaker mot slutet. Herre gud alltså…

Hur ska man ens kunna betygsätta något som den här wirren? Detta är i särklass den bästa whiskyn jag någonsin provat, kanske rentav den bästa jag någonsin kommer att få prova. Men det finns ju fortfarande en möjlighet att det finns ett fat någonstans där ute som innehåller en fasansfullt gudomlig eklagrad sprit, ämnad för mig. Detta är säkerligen årets whisky för min del, betyget blir 97 poäng. Så jäkla bra…